Allt på samma gång

Herregud vad mycket som hänt sen sist jag skrev. Jag känner mig seriöst utmattad inombords. 
Som sagt, det med Johannes. 
Sist jag skrev hade ju Markus gjort bort sig för sista gången, och han flyttade.
Så bara där var det en omställning för mig.
Var ut med kompisar på fest och Hörnet och träffade Johannes
Var på Majas fest och träffade Ted och pratade för första gången. Sen blev det sms,
hälsade på en sväng och sen var vi fast. Vi blev kära på en gång. Och aldrig hade jag väl
kunnat tro att jag skulle bli ensamstående mamma, OCH lyckas träffa en kille så enkelt,
och i Strömsund! Blev ju som en chock :p och då han var intresserad och inte hade problem
med att jag hade barn, och Johannes jobbade borta osv, så föll det så att det blev
Ted jag började va med..Vilket var meningen antar jag. Inte långt efter dog han. 
MEN, som vanligt så går det inte bra för mig. Första tiden var underbar,
jag var lycklig bortsett från bråk om Alicia osv, men sen kom det som vanligt fram lögner osv..
Så jag sa stopp. Jag fick höra att jag inte ska ta mer skit från nån, så det gjorde jag inte..
Sen så var det faktiskt som jag hade sagt i början att det kommer säkert en dag
då jag tycker det blir för mycket, för mycket som har hänt på den lilla tiden osv.
Och så blev det. Jag ville ta det lugnt också men vi var väldigt olika där, så.. Det tog stopp. 
Och för att fortsätta sen då så blev jag och Markus sams mer och mer
(dvs jag lugna mig mer och mer och kände att jag vill att vi ska kunna umgås alla 3 i familjen osv)
så vi umgicks mer och mer. och nu är det vi två hela tiden, jag får ändå inte va med Ted, så..
Vilket är jättetråkigt. För Alicia också, hon älskar honom. Han har varit en sån bra "plastpappa" till henne! 
 
Så ja, himla mycket omställningar.. 

Allt och lite till

 
Alltså.. Jag brukar kunna va seg. Men nu har jag inte skrivit sen 24 juni. Jäklar.
MEN, jag vet varför. För det hände något och såfort jag skulle skriva fick jag bara ångest
för jag kände att jag ville skriva något om det, men det tog emot.
 
Fina Johannes Sundelin dog, på midsommaraftonskvällen.
Och det känns fortfarande konstigt snart ett halvår senare. 
Jag kan inte riktigt sätta ord på allt heller. 
Vi var inte nära. Vi kunde nog ha blivit efter lite mer tid.
Vilket jag är glad över att vi inte var än, för det hade bara varit jobbigare.
 
Vi träffades och det fanns nåt där från kväll ett. Vi sågs mer och mer.
Du sken upp när jag kom in i lokalen.. Klättrade förbi  folk
och kom och ställde dig brevid och blev blyg, 
Började prata om att du inte visste hur du skulle göra med mig,
då du sa att "allt på facebook är sant, det står ju att du har pojkvän",
trots att jag sagt det var slut, och du och jag kysstes helgen innan.
Jag ler bara jag skriver det. Allt jag tänker på. Så få helger,
så många minnen och så fina minnen!
Du berättade saker du sa du aldrig sagt till nån annan.
Jag vet inte varför du kände att du kunde öppna dig,
det frågade du dig själv också, men vad glad jag blev. 
 
Jag vet inte om du bara låtsades tycka om mig, eller om allt var som du sa.
När jag väl tänkte prata med dig var det ju försent, jag var för blyg jag med..
Men jag är glad över allt iallafall, som du sa och visade. 
Dock blir jag så ledsen över att du sa att du inte ville ha det här "ungdomslivet" längre,
du ville skapa familj, va hemma mer och inte spendera livet på att jobba,
och dricka på helgerna.
Och en vecka senare händer det här. Du tänkte ändra ditt liv, och sedan togs livet ifrån dig..
 
Det är så orättvist. Jag har tänkt på det mest varje dag.
Varför? Tänk om ni väntat på skjutsen? Tänk om han kört saktare?
Åkt tidigare? Om du åkt utan bälte? 
Tänk om jag följt med som du tyckte jag skulle? 
Det kanske aldrig hänt, jag skulle aldrig satt mig i en bil med nån som druckit.
Jag skulle inte låtit dig åka med nån som druckit. Eller så hade vi kört av vägen ändå..
Man kan tänka såå mycket, alldeles för mycket.. 
 
Jag åkte bil med Ted när jag fick sms. "Har du hört vad som hänt med Johannes?"
Snacka om att få klump i magen. Jag svarade bara att du var okej för nån dag sedan iaf.
Och jag förstod, jag sa det högt; "Johannes har dött." 
Hann läsa "han dog inatt", så kom gråten och paniken.. 
Har aldrig kännt såhär. Och jag känner mig nästan dum som blir så ledsen, för vi var inte så nära.
Men det tog så hårt. Jag ville ju dela fler år och skratt med dig! 
 
 
Och vet du vad? Det spelar ingen roll om det var på riktigt eller inte.
Hur lite tid det var. Jag tycker du var en sån himla fin människa,
och jag kommer alltid att minnas dig, och alltid att le åt våra stunder
 

RSS 2.0