Allt och lite till

 
Alltså.. Jag brukar kunna va seg. Men nu har jag inte skrivit sen 24 juni. Jäklar.
MEN, jag vet varför. För det hände något och såfort jag skulle skriva fick jag bara ångest
för jag kände att jag ville skriva något om det, men det tog emot.
 
Fina Johannes Sundelin dog, på midsommaraftonskvällen.
Och det känns fortfarande konstigt snart ett halvår senare. 
Jag kan inte riktigt sätta ord på allt heller. 
Vi var inte nära. Vi kunde nog ha blivit efter lite mer tid.
Vilket jag är glad över att vi inte var än, för det hade bara varit jobbigare.
 
Vi träffades och det fanns nåt där från kväll ett. Vi sågs mer och mer.
Du sken upp när jag kom in i lokalen.. Klättrade förbi  folk
och kom och ställde dig brevid och blev blyg, 
Började prata om att du inte visste hur du skulle göra med mig,
då du sa att "allt på facebook är sant, det står ju att du har pojkvän",
trots att jag sagt det var slut, och du och jag kysstes helgen innan.
Jag ler bara jag skriver det. Allt jag tänker på. Så få helger,
så många minnen och så fina minnen!
Du berättade saker du sa du aldrig sagt till nån annan.
Jag vet inte varför du kände att du kunde öppna dig,
det frågade du dig själv också, men vad glad jag blev. 
 
Jag vet inte om du bara låtsades tycka om mig, eller om allt var som du sa.
När jag väl tänkte prata med dig var det ju försent, jag var för blyg jag med..
Men jag är glad över allt iallafall, som du sa och visade. 
Dock blir jag så ledsen över att du sa att du inte ville ha det här "ungdomslivet" längre,
du ville skapa familj, va hemma mer och inte spendera livet på att jobba,
och dricka på helgerna.
Och en vecka senare händer det här. Du tänkte ändra ditt liv, och sedan togs livet ifrån dig..
 
Det är så orättvist. Jag har tänkt på det mest varje dag.
Varför? Tänk om ni väntat på skjutsen? Tänk om han kört saktare?
Åkt tidigare? Om du åkt utan bälte? 
Tänk om jag följt med som du tyckte jag skulle? 
Det kanske aldrig hänt, jag skulle aldrig satt mig i en bil med nån som druckit.
Jag skulle inte låtit dig åka med nån som druckit. Eller så hade vi kört av vägen ändå..
Man kan tänka såå mycket, alldeles för mycket.. 
 
Jag åkte bil med Ted när jag fick sms. "Har du hört vad som hänt med Johannes?"
Snacka om att få klump i magen. Jag svarade bara att du var okej för nån dag sedan iaf.
Och jag förstod, jag sa det högt; "Johannes har dött." 
Hann läsa "han dog inatt", så kom gråten och paniken.. 
Har aldrig kännt såhär. Och jag känner mig nästan dum som blir så ledsen, för vi var inte så nära.
Men det tog så hårt. Jag ville ju dela fler år och skratt med dig! 
 
 
Och vet du vad? Det spelar ingen roll om det var på riktigt eller inte.
Hur lite tid det var. Jag tycker du var en sån himla fin människa,
och jag kommer alltid att minnas dig, och alltid att le åt våra stunder
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0